Om certifieringar

juli 02, 2012

Om certifieringar

Att det är så är inte förvånande. Certifieringsprogram skapar en flerstegsraket av inkomster där man kan ta betalt för utbildning med efterföljande certifiering i flera steg. Ofta krävs att man går igenom lägre certifieringar innan man kan ge sig på högre nivåer, även om man besitter kunskap för de senare.

Certifieringsprogram skapar dessutom en lojal suppporterskara som fortsättningsvis kommer att agera som ambassadörer för den teknik eller metod de nu är certifierade i. Certifieringen har ju kostat pengar och är därmed en investering som man vill få avkastning på.

Det ligger i certifierarens intresse att certifiera så många som möjligt för att generera så stora intäkter som möjligt.  Detta leder till att många certifieringar består av enkla kunskapskontroller i form av automatiskt rättade flervalsfrågor. I vissa fall så förekommer ingen kunskapskontroll alls, alla som deltagit i, och betalat för, kursen blir certifierade.

Som certifierare är man dessutom självutnämnd expert då man deklarerar sig som lämplig att bedöma andras kunskap inom ett ämne.

Det är mycket lätt att skapa en certifiering – vem som helst kan göra det och sätta godtyckliga kunskapskrav. Som certifierare är man dessutom självutnämnd expert då man deklarerar sig som lämplig att bedöma andras kunskap inom ett ämne.

För att framstå i bättre dager kan certifieringar deklarera sig som ”oberoende”. Vad detta ofta innebär är att programmet kontrolleras och får en kvalitetstämpel av en annan organisation än den som gjort själva certifieringen. Det är med andra ord en sorts metacertifiering – en certifikation av certifikationer. Denna organisation godkänner sedan tredjepartsutbildare för att utfärda certifikationer.  För detta tar de naturligtvis betalt, och är därmed intresserade av att ha så många certifierande organisationer som möjligt.

Certifieringar används främst som outsourcad kompetensbedömning av organisationer vid olika former av rekrytering, till exempel vid  anställning eller konsultupphandlingar.  En anledning är att de som är ansvariga för rekrytering inte hinner kontrollera de man anställer, utan istället använder certifieringen som ett slags filter. Problemet med detta är att man därmed missar många kvalificerade kandidater.

En annan anledning är att man inte har kompetens nog att bedöma kandidatens kunskapsnivå. Man överlåter då till den certifierande  organisationen att sätta kunskapsmål och bedöma kandidater. En organisation som klarar av att individuellt bedöma sina kandidater har helt enkelt inget behov av att titta på certifieringar.

Vore det inte för organisationer som de som beskrivits ovan skulle det inte finnas någon marknad för certifieringar. Det finns naturligtvis de som skulle välja att gå igenom en certifieringsprocess ändå, men de skulle inte ha någon att visa upp diplomet för.